Fuck it!
Nu sitter jag här igen, huvudet fullt med tankar. Men jag kommer inte till ro, jag hittar inte orden. Jag ville något mer, mer än det här. Jag ville få skriva om mina känslor, min kamp och mina djupa tankar. Om oss, vår kärlek, vår familj. Men allt tiden räcker till för tillfället är små fåniga inlägg idag lekte vi, idag var vi där, idag åt vi bulle bla bla bla. Ja, hinner bara slänga in små vardags inlägg, men hinner inte ens skriva det jag vill skriva. Vill ju skriva varför var dagen så underbar idag, men jag kan inte fånga in känslan. Jag har tappat känslan. När jag var yngre älskade jag att skriva, och läsa. Skrev dikter, brev, texter, skrev, skrev och skrev. Och då var jag grym på det, då fångade jag känslan. Men nu, vad har hänt, jag har tappat greppet, skriver inte alls som för. Och vad gör jag sitter och över analyserar om varför. Kanske för att vad ska jag kalla det, för att jag inte är i helvetet längre, som jag var då, det jag levde då. Kanske var smärta lättare att beskriva än glädje? För nu har jag det bra, ja jag lever väldigt bra, mår underbart. Fast det finns saker som jagar en från det förflutna, saker som jag vet man måste hantera, bearbeta. Men just nu vill jag bara njuta med min fina lilla familj, så måste vänta, till ett senare tillfälle. Min svenska lärare, mentor skulle döda mig nu om han såg detta, alla stavfel, ingen koll alls på gramatiken och upplägget. Allt är bara en stor röra, men det är ju min röra. Det var det jag lovade mig själv med denna blogg. Detta skulle vara min fristad, då jag bara fick kladda ner vad jag vill, tänkte, kände ... vad som helst. Skita i hur det låter, hur det stavas, ja allt. Annars skulle jag bara ge upp det här, annars skulle det aldrig gå för jag har sån prestationsånges och sen är jag lite perfektionist när det kommer till visa bitar. Det är därför jag aldrig avslutar saker och ting. Är expert på att på börja mina små projekt sen blir de bara liggandes efter ett tag, för jag tycker inte de blir tillräkligt bra, perfekta! Vissa dagar går jag och texten rullar i huvudet på mig, orden formas och flyter på, men när jag väl får tillfället att sätta mig här, får jag hjärnsläpp. Ger upp efter en stund, sedan när jag gått ifrån kommer rullar texten igen, åter till dator men då har jag tappat ordet igen!
