th3baby

Jag trodde att Alexandra alltid skulle vara min lilla bebis som bara ville sitta i mitt knä. Trodde att hon alltid skulle vara lika mammig och hela tiden vilja hålla mig i handen. Men nej nu är det dax att innse att min lilla flicka inte är någon bebis något mer, även fast hon är min baby. Hon står inte längre och håller mig vid byxbenet brevid sandlådan utan springer iväg runt i parken utan att titta efter om jag är med. Hon börjar bli så stor, och ibland vill jag bara skrika hjälp o stopp för om man känner så här nu hur stor kommer hon kännas om ett år till, om 3 och om 5? Samtidigt som jag känner hon är ju bara ett och halft, hon är ju bara en liten plutt. Inte kan hon redan börja på dagis. Min plan var ju att få vara hemma med henne hela tiden, jämt, nej men min gräns var ju i alla fall två år minst. Men nu börjar man känna sig självisk som är hemma med henne, hon börjar bli lite rastlös och finns gånger hon hängt vid dagisgrinden vid skogsbacken på väg ner till parken tittat på de andra barnen sagt mamma o velat gå in där så gärna och leka, då har mitt hjärta gått sönder. Men sen när det är dax med dagis får jag panik, nej hon måste vara hemma med sin mamma, och tankarna går runt, runt, är det för tidigt, vad vill hon, vad behöver hon? Och så ska jag alltid överanalysera allting men sen tänker jag till en gång till, och jag behöver inte göra det så komplicerat. Det ända sättet att se vad hon mår bäst av är att testa! Så nu ska vi testa dagis, nu ska vi se om hon trivs och tycker det är roligt. Men om hon inte gör det får hon gärna vara hemma med mig igen. Fast pappa ska ta inskolningen, för jag kommer bara böla som en tok. Så på det sättet är Stefan bättre än mig, han är coolare och behåller alltid lugnet i stormen. Det är bra att man har varandra, när man kan komplitera varan. Desutom är pappa bara bus och lek för Alexandra, så hon kommer nog älska att gå med pappa!