Livet som två barnsmamma!
fortsättningen följer ....
Jag trodde stensäkert när jag väntade Matteo att denna gång skulle vi få en liten unge som skriker, inte sover på nätterna och allt där till. För trodde inte att man kunde ha sån tur två gånger. Alexandra var ju världens snällaste bebis, har alltid sovit hela nätterna, lugn och snäll, glad men alltid väldigt bestämd eller rättare sagt envis. Men så kom Matteo, ännu lugnare och också sover hela nätterna. Fast han tuttar mycket mer, men jag har bekvämligheten att jag alltid sover på sidan och han sover tätt in till med tutten i mun som en napp o vi sover gott båda två natten lång. O baby sover fortfarande till 9, 10, rena lyxen. Men bara för att man har två helt underbara snälla barn bettyder inte det att allt alltid går som det ska, som man vill! Att ibland är det ett projekt att få båda nöjda o ibland finns de små stunder som de känns helt omöjligt. Stunder ingen av dem vill ligga, sitta i vagnen när man har bråttom. Stunder när allt han vill är att tutta och baby blir rastlös. Stunder när baby tycker hon är boss och ja hon är nog den envisaste ungen i världen! Stunder när man själv känner sig dålig o otillräklig. Och så klart det är värt det, man får tillbaka så mycket mer, o all kärlek suddar bort de tuffa stunderna. Man får också ta dag för dag, alla dagar är olika. Den stora skillnaden att från ha en till två, är nog allt! Att ha bara baby var som att ha något mera att göra om dagarna, som tog upp ens tid och förgyllde ens dag. Det är nu första gången jag känner att jag kan säga att jag vet hur det är att vara förälder, att uppfostra, få priotera, planera, ofra tid och sig själv. Det är nu jag kan säga att det är ett heltids jobb. Men såklart det bästa heltids jobb som finns för mig! Men kanske är det inte bara för att man har två utan också för Alexandra börjar bli stor. Innan Matteo kom var hon min bebis, men nu är hon faktiskt ett barn. När hon var bebis var det bara att gosa, busa och ge massor av kärlek och nu helt plötsligt ska man uppfostra sin lilla flicka som man vill ge allt på jorden, måste man säga nej till. Så jag har ett barn plus en bebis! Underbart, men skrämande. Fortfarande helt mäktigt att tänka att man faktiskt är mamma! Men det är nu det egentligen börjar, mitt liv som förälder!
Fortsättning följer....
Jag trodde stensäkert när jag väntade Matteo att denna gång skulle vi få en liten unge som skriker, inte sover på nätterna och allt där till. För trodde inte att man kunde ha sån tur två gånger. Alexandra var ju världens snällaste bebis, har alltid sovit hela nätterna, lugn och snäll, glad men alltid väldigt bestämd eller rättare sagt envis. Men så kom Matteo, ännu lugnare och också sover hela nätterna. Fast han tuttar mycket mer, men jag har bekvämligheten att jag alltid sover på sidan och han sover tätt in till med tutten i mun som en napp o vi sover gott båda två natten lång. O baby sover fortfarande till 9, 10, rena lyxen. Men bara för att man har två helt underbara snälla barn bettyder inte det att allt alltid går som det ska, som man vill! Att ibland är det ett projekt att få båda nöjda o ibland finns de små stunder som de känns helt omöjligt. Stunder ingen av dem vill ligga, sitta i vagnen när man har bråttom. Stunder när allt han vill är att tutta och baby blir rastlös. Stunder när baby tycker hon är boss och ja hon är nog den envisaste ungen i världen! Stunder när man själv känner sig dålig o otillräklig. Och så klart det är värt det, man får tillbaka så mycket mer, o all kärlek suddar bort de tuffa stunderna. Man får också ta dag för dag, alla dagar är olika. Den stora skillnaden att från ha en till två, är nog allt! Att ha bara baby var som att ha något mera att göra om dagarna, som tog upp ens tid och förgyllde ens dag. Det är nu första gången jag känner att jag kan säga att jag vet hur det är att vara förälder, att uppfostra, få priotera, planera, ofra tid och sig själv. Det är nu jag kan säga att det är ett heltids jobb. Men såklart det bästa heltids jobb som finns för mig! Men kanske är det inte bara för att man har två utan också för Alexandra börjar bli stor. Innan Matteo kom var hon min bebis, men nu är hon faktiskt ett barn. När hon var bebis var det bara att gosa, busa och ge massor av kärlek och nu helt plötsligt ska man uppfostra sin lilla flicka som man vill ge allt på jorden, måste man säga nej till. Så jag har ett barn plus en bebis! Underbart, men skrämande. Fortfarande helt mäktigt att tänka att man faktiskt är mamma! Men det är nu det egentligen börjar, mitt liv som förälder!
Fortsättning följer....
Kommentarer
Trackback
