Vaken och pratglad!
Och snackar gör han mycket, ibland mer än syrran. Började med små jorrlande ljud, och sen blev det mer baby talk. Han började med korta ord, men nu håller han hela konservationer, så underbart roligt och jag är så nyfiken på vad han säger. Så här spelas det in mycket med vår konstant pratande bebis. Han verkligen tar i och försöker göra sig förståd, ibland blir han lite frustrerad. Som han snackar alltid först tillexempel jag vill ha tutte, men om han får vänta för länge pratar han högre och högre och sen kommer det ett stort vrål!
Folk tror nästan att han är minst ett halv år för att han är så bitig och med. Pratade med bvc över att jag var chockad över hur vaken och pratglad han är så tidigt i åldern, och hon sa att det är för att han har Alexandra som han är med dygnet runt, spec i den åldern som hon. Så tacka syrran för vår superbaby!
Gladaste bebisen!
Han är så där super lycklig bebis.! Han blir så lycklig bara någon säger hej till honom precis som han aldrig fått någon uppmärksamhet, så blir han helt till sig. Och nu har han redan börjat tycka det är kul med att man hoppar fram eller tittar fram och säger, tittut, hej eller buu då as garvar han.
Helt otroligt att han kan skratta så här, han är inte ens 4 månader! Han kan ligga och skratta i en kvart om man leker med honom. Och själv börjar man skratta åt honom, och då skrattar han ännu mer. Garvar tills han blir helt röd i ansiktet och tillslut kan han börja gråttskratta, när man har skrattat för mycket. Man blir helt varm och lycklig i hela kroppen av att höra, se dig skratta och le!
3 mån!
Namn!
Och sen är det en anna sak jag måste berätta, bli inte förvirrad nu men mormor och morfar olle envisas hela tiden med att kalla dig Dexter. Varför, jo för när vi berättade att du skulle heta det i andra namn, blev de överlyckliga. De tyckte det var iskallt, grymt! De hade innan kommit med föraslag som nils, barnaby var deras favorit förslag och andra namn på folk ur dekarserier..
Om du blivit en tjej skulle du fått heta Molly!
Lilltjockis! <3
När trollmor har lagt..
sina elva små troll och bundit dom fast i svansen, då sjunger hon sakta för elva små trollen de vackraste ord hon känner: ... Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff buff! Ho aj aj aj aj buff...
Nu har du äntligen börjat vara mer vaken om dagarna, men ett av dina stora intresen är fortfarande att få sova. Och du sover hela nätterna, lyckos oss! Du går upp med mamma, som om hon vore tuppen! Och en gullig liten sak du gör är att du znarkar faktiskt. Ja, sant! Hur gulligt som helst, zzzzzz zzzz zzzzzz mamma har lyckats spela in dina små zzzz så vi kan få reta dig lite när du blir stor!
2 mån!
1 mån!
Dina små fem minuter som du är vaken utan att hänga vid mammas tuttar börjar sugsetivt bli fler från en till tre om dagen. Kommer ihåg när du bara var några timmar gamal och du höll upp huvudet, nacken helt stadigt och tittade pappa rakt i ögonen och flinade till. (Var inte bara han som var glad att se dig, ömsesidigt!) Så här behövs inga nackövningar du är en naturbegåvning. Erkänn, du låg i mammas mage och styrketränade.
Annars har det inte hänt så mycket, du gillar fortafarnde att äta mest, och sova gör du bäst. Sysster din är super snäll, hon klappar, pussar och gosar med dig hela tiden, men det har du väl märkt. Och sen så klart, så har du varit på din första semester drygt två veckor gamal, ner till västkusten, landet. Men du verkade inte bry dig så mycket var du var, bara mammas tuttar är nära.
1 mån!
Deras första möte!
Hon såg inte alls förvånad ut när hon kom in i rummet. Jag satt i sängen med honom i min famn, mamma satte sig brevid, och baby log. Hon sträkte sig fram, pussade på honom försiktigt och smekte honom över huvudet! Helt naturligt, som hon redan kände honom, redan visste att det var sin lillebror. Lyckan rusade igenom min kropp och jag ville bara skrika av glädje.
Att se er två tillsammans, var det vackraste, finaste, underbaraste, bästa jag har sett. Erat första möte var finare än vårat. Åh tack, jag är den lyckligaste i världen, vi har fått de finaste barnen som finns, mer perfekt än det här kan det inte bli!...
Tack!
Jag hade inte klarat mig så här långt, bra utan er, och ni gjorde det till något ännu mer specielt än det går!
Till mamma! Tack för att du är du, tack för att du var med mig, du får mig att kämpa lite extra, du får mig att bli stark, allt för att jag vill göra dig stolt! Tack för att du kände med mig, med min smärta och kämpade med mig! Att känna med någon så djupt är ett specielt band, ett band mellan mor och dotter. Och tack för att du är en underbar mormor, som älskar och är så barnsligt stolt över dina barnbarn. Tack, jag älskar dig!
Till Stefan: Tack för att du höll min hand genom allt, peppade mig, stöttade mig, var med mig. Vi gjorde det tillsammans denna gång, vi födde vår son. Utan dig är jag svag, du gör mig! Och att se dig där på sjukhuset så barnsligt stolt över din son. Så lycklig och gick där som den stoltaste pappan i världen, bara lös i dina ögon! Så underbart att se, och tack, du och jag har skapat de två finaste små människorna i världen! Du och jag älskling och vår lilla familj.. finns inga ord som är tillräkliga!
Till Jennifer: Tack för att du är min vän, min ängel! Tack för du stöttade mig natten lång, valde att vara med oss, att du fanns där! Och din massarge gjorde under, dina händer var mer än smärtstillande kan göra. Att du älskar mina barn och att du är en sån fin gudmor till Baby! TACK!
Förlossningen!
Kl var 04:05 när vi blev inskrivna och nu satt jag på sängen ombytt till sjukhuskläder med Stefan på min vänstra sida som höll i min hand och tröstade mig, mamma stod brevid på höger om mig och höll en våt handuk på min panna och Jennifer stod brevid henne och masserade mig längst ner på ryggen. Så tillsammans jobbade vi alla igenom värkarna och nu när jag ser tillbaka, var det så fint och specielt.
Barnmorskan Maria T kom in och gjorde sin undersökning och de visade sig att jag redan hade öppnat mig mer än 8 cm när jag kom in. Frågade om jag ville ha något, och jag bad om ryggmärsbedövning. Men de kom tillbaka en stund senare medelade att jag inte kunde få någon bedövning då de inte tagit visa tester under graviditeten och med min blödningstid var riserna aldeles för stora. Det var bara att bita ihop och arbeta igenom värkarna igen tillsammans.
Men vid 5 tiden tyckte de att värkarna var starka men för oregelbundna, så de beslutade sig för att ta hål på vattnet för att det skulle gå lite fortare. Där satt/stod vi alla fyra, mamma, stefan, jennifer och jag och hjälptes åt när nästa värk kom.
Men mamma var tvungen att gå ut ett par gånger, då hon kände med mig. Hon fick värkar när jag fick värkar, och kände sig svimfärdig. Och senare när jag hade krystvärkar, trök det på i henne, men hon kom in hela tiden igen och hjälpte mig, stannade kvar när det var dax för att krysta ändå.
Kl hade nu blivit 05:45 och krystvärkarna var på gång. Men de gick inte lika snabbt denna gång. Jag var så matt i hela kroppen efter inte fått någon sömn på ett dygn. Jag tog i med kung och fosterland, men kändes som det inte hände någonting. Med en smärta outlidlig, hjälptes alla åt när jag bytte ställning, till ställning och tillbaka till sittliggandes läge och med alla peppade brevid kom vår underbara son ut till världen kl 06:02 med ett skrik.
Precis som sin sysster blev han aldeles tyst i min famn och tittade mig rakt i ögonen. Och där i lyckans stund kände jag kände jag samma starka kärlek. Jag älskade min son mest i hela världen! Ett litet skrik, och lade han vid mitt bröst där han direkt sög tag helt naturligt precis som han hade legat där förut. Mamma grät av lycka och Stefan satt med ett stort leende ivrig att hålla sin son. En känsla helt obeskrivligt stark!
Lyckligaste stund!
Första värkarna!
Det hade blivit kväll hemma hos oss och vi skulle precis gå och lägga oss, hade varit en helt vanlig dag, och nu så här i efterhand kommer jag inte ens ihåg vad vi gjorde den dagen. Men den första värken mins jag så tydligt. Jag satt i soffan brevid pappa, och baby och hela magen spände sig och jag kände ända ut i ryggen hur smärtan spred sig. Jag pustade ut när den var över, vände mig om till Stefan och sa jag tror den kommer i natt.
Men jag hade haft värkar förut och nu så här när man gått över tiden, ville man inte hoppas, var säkert falskt alarm. Stefan svarade; säg inte så, nu gör du mig nervös, nu kommer jag inte kuna sova inatt. 5 minuter senare låg han och baby och snarkade i sängen, jag satt kvar i soffan och väntade på nästa värk. 20 minuter efter kom den, och ja tänkte ja! Den var lika stark. Kl var strax över 11 och jag pratade med Jennifer i telefån, som sen strax där efter kom och höll mig sälskap. Vi satt på balkongen, pratade, så nervös jag var, mer nervös nu än första gången, nu vet jag vilken smärta jag har att vänta!
Höll tiden med klockan, och värkarna blev starkare och starkare, hoppade in i duschen, ut igen och in igen. Väckte Stefan ett par gånger som var svår väckt! Pakade iordning väskan till sjukhuset. Ringde sös och sa att nu är det på gång. Väckte Stefan igen, nu får du fan ta och vakna och slog på honom. Sen hjälpte han mig mellan sängen och duchen mellan varven och Jennifer vilade ute på soffan.
Nu orkade jag inte mer, och nu gjorde värkarna så ont att jag skrek igenom dem. Jennifer masserade mig i nedre ryggen, ett tips jag kan säga till alla, det hjälper! Ringde sös o taxi. Stefan barn ner baby som blev smått förvirrad av vad som var på gång, men tror ändå hon förstod, för hon var så lugn och avvaktande hela tiden.
Ultraljud!
I mammas mage! <3
I början var en jobbig tid, för vi var väldigt oroliga att allt var bra med dig. Och den 26 januari var ett stort datum för oss! Då fick vi se att allt vara bra med vår lilla bebis och att du var helt perfekt där inne i magen. Vi var på special mvc på sös på ultraljud och Alexandra var också med och tittade med stora ögon på skärmen. Då försökte vi också se vad vår lilla hade för kön, men du presade ihop både ben och fötter där inne så du gömde dig. Vi petade på magen och knuffade att du skulle flyta lite på dig så vi kunde få titta. Men vi gav upp efter mer än 10 minuter och tänkte att de var meningen att vi inte skulle se, att det skulle få bli en stor överaskning. Men mamma visste att du var en kille. Från början sa mamma att jag väntar en liten grabb men pappa trodde att det var en liten flicka.
Slutet av graviditeten började saker och ting sakta ner. Du ville minsan inte komma ut, och dagarna kännes helt plötsligt som år. Vi längtade och längtade, väntade och väntade... Och sysster din gosade och klappade på magen, hon längtade också efter dig... Och såklart gjorde du som syster din, gick över tiden 40+6!
I mammas mage!
Att skapa ett barn!
Man tror att man kan förstå specielt andra graviditeten, men jag tror aldrig man riktigt kan fatta hur mäktigt det är att skapa, föda och vänta ett barn, sitt barn. Så fantastiskt hur allt går till, från en liten spermie och ett litet ägg, till mitt barn! Bara de som är föräldrar kan förstå den känslan, för man kan inte ens föreställa sig, inte ens i närheten förstå.. Egentligen inte nu heller, jag tror fortfarande mina två små kom med storken! Och kärleken till sitt barn man skapat, som man redan älskar i magen, man tror att man vet hur det är, de där nio månaderna. Men man vet inte förns seckunden han/hon kommer ut i ens famn, man ser, känner första gången. Då vet man, en kärlek så stark, starkare än sig själv, livet, den här världen!
